Synd

 

Jag har väl alltid tyckt om mat. Alltid haft ett bra förhållande till mat och alltid sett fram emot nästa måltid. Som liten var jag kräsen och åt långsamt, men jag fick ändå i mej allt. Jag åt vad jag ville när jag kände för det och gjorde det med nöje.

 

Sedan när jag gick i åttan bestämde jag mej för att bli vegetarian. Jag tyckte ändå inte jättemycket om kött och DET ÄR FAKTISKT INTE MILJÖVÄNLIGT ATT ÄTA KÖTT, och hela den biten – och det gick faktiskt bra. Min syster var även hon vegetarian och mina föräldrar gick med på att äta vegetariskt till middagarna, så länge de fick äta vad de ville på lunchen. Jag åt mej fortfarande mätt precis som vanligt och saknade inte det animaliska över huvud taget eftersom det alltid fanns ett bra vegetariskt alternativ i skolan och på andra platser jag var. Det dröjde inte länge förrän jag helt slutade tänka på att jag faktiskt var vegetarian, att äta kött var bara något som jag inte gjorde.

 

Men i våras när man inte var i skolan satt jag ute i sommarstugan i Skärgården i månader i streck och insåg att jag behövde en kick från något nytt och spännande för att inte gå och dränka mej i Mysingen. Det var då som jag för första gången på tre år lät mej uppslukas av köttets lustar. Jag ville bara prova. Jag åt därför lasagne som min mamma hade gjort som stod på bordet och såg helt oemotståndlig ut, och efter det var det helt enkelt ingen hejd på mej. Plötsligt hade jag blivit en gourmand, och det där med lagom var som bortblåst. Jag hade ju redan börjat så varför skulle jag sluta då? Dessutom hade jag varit så duktig i tre hela år och lite ska man väl ha för det.

 

Det jag vände mej till först var korvarnas värld. Det var inte mycket förberedelser, bara lägga dem på stekpannan, sedan i brödet, på med ketchup och rostad lök så hade man en hel och god måltid. Jag åt alla möjliga korvar. Stockholmare, lammkabanoss, lindqvistare, ibland även chorizo om jag kände för det. Sedan när jag blivit lite mer varm i kläderna fortsatte jag in på allt vad köttfärsen hade att erbjuda; köttbullar, köttfärssås, pannbiff. Det var även ungefär i detta stadium som jag åt en älghamburgare gjord på älg som min pappas kompis hade skjutit och det är fortfarande typ det godaste jag har ätit. Sedan började det slinka ner en och annan kycklingfilé och jag började även med att äta skinka på mackorna till frukost. Det var svårt för mej att se det dåliga i mina nya matvanor eftersom jag insåg att jag faktiskt visst saknat köttet – eller framför allt tröttnat på alla torra äckliga vegobiffar som man annars måste äta till frukost, lunch och middag – och eftersom jag möttes av uppmuntran från min familj och vänner. När jag berättade för min mormor kom hon över med en flaska vin och så åt vi en festmåltid tillsammans för att fira att jag ”slutat med de där dumheterna”.

 

När skolan började nu efter sommaren fick jag för första gången äta kött på Södra Latin, och det är en trevlig upplevelse kan jag bara säga. Kön är ju alltid mycket kortare dit och man kan alltid slinka förbi den långa kön till kaninmaten in till den riktiga maten. Trots att jag själv hade varit en av dem bara några månader tidigare började titta på de i vego-kön med något som bara kunde liknas med förakt. Det var när jag började skolan som jag insåg att hela jag var förändrad, att äta kött är bara något som jag gör.

 

Jack Rossander, skribent